Om ett par timmar går tåget norrut för julfirande. Min man kommer inte att sitta i kupén med oss. Och det skaver.
Inte det faktum att han inte är med; jag har i flera veckor förstått att han inte skulle vara pigg nog, varken fysiskt eller psykiskt, att resa till släkten och sitta sig genom en hel julafton – och det här med den 24:e december är trots allt inte så viktigt för mig. Han har varit tydlig med mig att han inte orkar, och jag har varit tydlig med honom med att han har min fulla förståelse. Barnen bryr sig faktiskt inte särskilt mycket de heller – de vill till mormor och morfar! – och alla andra runtomkring har bara visat omsorg och omtanke.
Och det är det som skaver.
För jag satte mig alltid på det där tåget. Jag orkade inte heller, varken fysiskt eller psykiskt; pressen att resa till släkten och sitta sig igenom en hel julafton – med all tillhörande julmat – var ofta så stor att jag fullkomligt kollapsade veckorna som ledde upp till den 24:e. Om jag får gissa var jag förmodligen allra sämst däran i min ätstörning – även kroppsligt – just kring jul, flera år i rad. Men jag gjorde det alltid. ”Firade” är väl fel ord – men jag tillbringade julen med mina barn och deras andra nära och kära. Det fanns inte en enda människa runtomkring mig som sa det vi alla sagt till min man; att ”Det är helt okej att du stannar hemma!”.
Jag tror visserligen inte generellt på att lägga sig för ätstörningen och undvika det vanliga, verkliga, friska livet. Men ibland är man väldigt rädd. Och med tanke på hur farlig den fruktan blev för mig några av de där åren hade en sådan fras känts livräddande. Den hade till och med kunnat vara det. Men ingen sa så till mig. Och det skaver.
Med andra ord: Det känns orättvist att jag alltid åkte och att han ”slipper”.
Men: för att inte agera lika barnsligt oförättat som det tillkännagivandet låter, och därmed gå runt som en trotsigt tjurig treåring härhemma (en strategi jag annars använt sedan jag var, tja… en trotsigt tjurig treåring…) – så sa jag ganska exakt detta till min man. Hela erkännandet ovan, inklusive några ofullständiga tankegånger kring att skillnaden mellan våra situationer beror på könsroller. (Typ: Det finns inte på kartan att en mamma inte firar jul med sina barn, även om hon knappt kan andas medan hon gör det – medan en pappa som andas det minsta lilla ansträngt genast ursäktas.)
Min man höll med mig. Han sa att han förstår fullkomligt.
Det kändes underbart att jag vågat tala ut. Vi var båda lättade…
Men sedan sa han:
-Fast vet du vad skillnaden mellan dig och mig är?
Eftersom vi redan avhandlat, om än något bristfälligt, det här med kvinna/man förberedde jag mig på något än mer orättvist – att han kanske skulle säga något om att han minsann mådde sämre..? Hjärnan staplade upp mitt försvar; hur svag och smärtande en gravt underviktig kropp faktiskt kan kännas; att hjärtat kan slå så fruktansvärt hårt – av både fruktan och fysiska tillkortakommanden; vilken ångest ett bord fullt av julmat och förväntansfulla ansiktet kan innebära för någon som inte vågat äta ordentligt på flera veckor; att allt känns både för mycket och för lite på samma gång; hur farligt det egentligen är att lida av anorexia nervosa… Och så sa han.
-Lotta, du sa aldrig något.
Och hjärnan blev tom och allt slutade vara orättvist och skava.
För han hade ju – som vanligt – rätt.
Jag höll tyst. Jag teg och led och tänkte kanske att de borde se hur jag mådde, fast jag gjorde allt i min makt för att de inte skulle se hur jag mådde. Har en aldrig lidit av riktig ångest går det aldrig att förstå riktig ångest. Än mindre om ingen försöker förklara.
Jag försökte aldrig förklara.
Och egentligen var det väl det som skavde hela tiden. Inte att ”ingen brydde sig minsann om mig” eller ”det är bara för att jag är tjej” eller andra barnsligheter. Utan helt enkelt att jag aldrig vågade säga hur jag mådde eller vad jag behövde.
Min man flaggade för flera veckor sedan hur det skulle bli. Han är ursäktad inte på grund av sitt kön eller sin typ av föräldraroll eller ens på grund av hur dåligt han egentligen råkar må – utan på grund av sin tydlighet. Sin ärlighet.
Så: Säg det som skaver.
Fast kanske inte just idag. För idag önskar jag dig frid, och lugn, och så mycket kärlek och gemenskap och omtanke just du behöver.
(Och skiter det sig finns fler chanser: Jag firar min fjärde jul som frisk. Snart ska min man också göra det!)
God Jul önskar jag och de mina <3
Ruinen kan ses symboliskt… eller som det bokstavliga tecknet på hur mycket pepparkaka, kristyr och non-stop vi fick i oss igår ;-)